Det var bland dom första dagarna i skolan. Vi hade lektion och jag och Malin gick för att hämta en penna i skåpet. När vi kom tillbaks till lektionen fick Malin ett sms av en kille på skolan som frågade vad jag hette, och hon frågade mig om hon fick ge honom mitt nummer. Malin och Ebba skrattade åt det, så jag trodde det var något fel på killen, att han var skitful eller nåt sånt. Så jag sa att dom inte fick ge honom mitt nummer. På rasten gick vi förbi parkeringen på skolan där alla mopeder stod, de stannade till vid en moppe och sa, där bak på kanske du sitter snart! Jag frågade varför, och med massa fnitter sa de att det var hans moppe. Jag brydde mig inte så mycket, jag visste ju inte ens vem han var eller hur han såg ut. Men i slutet av dagen efter att ha tjatat hål i huvudet på tjejerna om hur han var, vem han var och hur han såg ut, så tog jag till slut hans nummer. Jag minns första gången jag smsade honom, jag satt i bilen påväg hem. Jag fick svar från honom rätt snabbt, och vi smsade resten av dagen då tror jag. Jag var spänd inför att se honom i skolan nästa dag, men såklart var han inte där. Faktum är att han var sjuk i nästan två veckor, men vi fortsatte smsa och jag blev bara mer och mer intresserad av han. Dagen han blev frisk var inte jag i skolan istället, vi var lediga i min klass den dagen, så jag låg hemma och sov. Men dagen efter det, såg jag honom för första gången. Jag såg honom aldrig på riktigt nära håll, jag vågade knappt kolla på honom heller. Jag minns att jag satt på en svenska lektion, och han smsade och frågade vilken sal jag var i. Det visa sig att han satt precis utanför, och när lektionen började närma sig sitt slut bultade mitt hjärta rätt hårt kan jag säga. Jag smet ut så fort jag kunde, jag var för nervös för att titta på honom. Det var samma dag, eller några dagar efter det, som han kom hem till mig första gången. Och det var första gången jag såg han på riktigt nära håll. Jag var hur nervös som helst, och jag tror han också var det för han tvekade fram och tillbaks massa gånger om han skulle komma eller inte. Men till slut bestämde han sig, och då ringde han mig också för första gången för att fråga om vägen. Jag gick upp till vägen och mötte honom och hans kompis när dom kom på hans moped, och när han tog av sig hjälmen var han finare än vad jag hade föreställt mig till och med. Vi stod där och prata en liten stund, innan dom åkte. Efter det träffades vi nästan varje dag i en hel vecka, om inte mer. Kvällen den 5 september blev vi tillsammans. Och nu såhär efteråt vet jag att jag inte kände honom så bra då, men jag var så kär så jag ville inget annat. Allt rulla på, vi bråkade en del men det löste sig alltid. Jag vet att det till en stor del berodde på mig, all skuld låg inte på mig men, jag vet att jag var väldigt krävande och svartsjuk som flickvän men det berodde på att jag var så rädd och förlora honom och så otroligt kär. Och om jag hade kunnat spola tillbaks tiden och bete mig och göra på ett annorlunda sätt, så skulle jag gjort det. Det var två gånger jag var väldigt nära på att förlora han, vi bråkade då riktigt mycket, men jag fick reaktionen från honom jag ville, han skrev att han inte ville förlora mig och att jag inte kunde lämna honom ensam. Det var ju det jag ville höra, jag ville ha den reaktionen för att veta att han älskade mig. Och det var dumt gjort av mig. Men den 28 december, efter nästan fyra underbara månader tillsammans hade vi ett bråk som blev slutet för oss. Jag hade varit så lycklig med honom, han hade gjort mig till den lyckligaste tjejen på jorden, jag ville dela livet och allting tillsammans med honom. Jag kände en otrolig trygghet med honom och med hans familj, och känslan jag kände kunde jag inte förklara för någon. Jag ville vara i hans trygga famn föralltid och jag älskade att somna i hans armar. Jag ljuger inte när jag säger att jag var beredd att offra allt för honom. Men den där kvällen bettede jag mig riktigt pissigt. Jag var en riktig pina, och vi bråkade över något så onödigt så det inte var sant. Jag tror vi var vakna hela natten, han gick iväg, men kom tillbaka och jag vaknade ändå med hans armar kring mig. Det var lite stelt mellan oss på morgonen när vi åt frukost och så, han var ovanligt kall men jag tänkte, det här fixar sig. Slutet för oss fanns inte ens för mig, jag hade inte en tanke på det. På nått sätt var vi ovänner hela den morgonen ändå, jag gick runt och var tjurig och ledsen för jag vela ha den där bekräftelsen från honom igen. Och när han frågade hur det var med mig svarade jag inte, och då blev han irriterad på mig. Och det förstår jag. Han stack iväg på träning och jag satt kvar på hans rum och grät. Till slut packade jag ihop mina grejer och började gå hemåt, huvudet var så fulla av tankar och jag skickade iväg ett sms som bröt allt. Jag tänkte inte på vad jag gjorde, jag sökte fortfarande efter den där bekräftelsen, och jag trodde på fullt allvar att den skulle komma. Dagen gick, och det var först på kvällen jag började förstå vad jag hade gjort. Paniken i mig började sprida sig, men det var redan för sent. Det var slut. Och jag kunde inte fatta. Jag var helt förstörd, jag bara låg i mitt rum och grät. Till slut tog tårarna slut och jag bara låg där och försökte inse vad som hade hänt. Men det gick inte. Vi pratade även i telefon den där kvällen, det gjorde så ont i mig, jag ville verkligen mera, jag kunde inte förlora honom. Vi träffades dagen efter på resecentrum, jag satt inne i väntsalen och väntade på honom, jag kände fortfarande ett hopp för oss två, jag ville hålla allt uppe. När han kom la han sin hand på mitt ben och tittade på mig. Vi satt helt tyst en stund. Sen gick vi ut och pratade, jag började gråta men han stod bara helt stel. Jag höll om honom men han kramade mig inte tillbaks. Jag ville verkligen hitta en chans till att fortsätta, jag sa att jag skulle bättra mig, jag ursäktade mig själv tusen gånger, jag försökte med allt, men han ändrade sig inte. Han ville inte mer. Det gjorde så ont i mig, men jag var tvungen att acceptera det. Jag började gå därifrån, men vände mig om och frågade efter en sista kram. Sen släppte jag honom, jag lät min livskraft gå. Och jag gick åt ett annat håll, helt förkrossad. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kände en känsla som inte gick att bota. För stunden ville jag faktiskt dö. Jag kunde inte tänka klart. Och det fanns inget värre alternativ än att åka hem och sitta själv med alla tankar hela kvällen. Det vågade jag inte. Jag ville hellre dö. Till slut åkte jag hem till Malin som då var ett väldigt stort stöd för mig. Jag kunde ha kul med henne även fast det gjorde ont i mig hela tiden, och jag tänkte på honom hela tiden, men jag kunde ändå släppa det lite för en stund. De resterande dagarna fram till nyårsafton var ett rent helvete, jag orkade ingenting, och på nyårskvällen när jag var med Malin brast det på riktigt. Han skrev saker som att det kändes konstigt att skriva att han inte älskade mig, att han inte ville förlora mig helt och hållet, att han verkligen ville vara min vän och lita på mig till hundra procent. Och det kändes bra samtidigt som det kändes riktigt jobbigt. Jag hade honom, men ändå inte. Dagen efter blev vi ändå ovänner, och då blev vi ovänner för gott. Han raderade mig på facebook och msn, och vi pratade inte längre, mitt liv var en riktig röra, jag höll på med andra killar, jag trodde jag var kär igen, men så lätt är det inte att glömma någon. Det var för att komma över honom jag höll på med andra, men det ville jag inte erkänna för mig själv. Jag försökte övertyga mig om att jag hade kommit över honom, men gång på gång kom det upp något som påminde mig om han. Han hade med sig en tjej till skolan en gång, och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Och jag var tillbaks på noll igen. Mitt liv var helt enkelt en berg- och dalbana. Men känslorna för honom rann sakta ut, och till slut fanns bara saknad kvar. Saknad för allt det vi hade tillsammans och saknaden att känna att någon älskar en. Men man tar sig förbi det. Hur svårt det än känns, och det kan va några dagar eller flera år, men man tar sig förbi det. Det jag och han hade tillsammans betydde världen för mig, och det hoppas jag han vet.