.

Jag blir så himla irriterad på:

1. Killar som playar runt, som inte har växt upp än och inte har några känslor.
2. Tjejer som skriver ut på facebook/bloggen hur kasst livet är, och när folk kommer och verkligen försöker muntra upp dom så är dom ändå hur jävla negativt inställda som helst.
3. Folk överhuvudtaget som är allmänt elaka, tror att dom äger hela världen osv. Vad vinner ni på det? Det är inte direkt så att ni får FLER vänner.
4. Folk som är tjuriga när man är flera stycken och försöker ha kul. Det klarar jag verkligen inte av, det smittar av sig på alla!

Sen var de inge mer tror jag.. Men har gått och irriterat mig på det här i en vecka snart så lära skriva det nånstans haha.

idiot

-

Låt mig somna igen och drömma drömmen jag drömde, för allting var rätt det fanns inget som var fel. Det var skrämmande verklighetstroget och exakt så jag föreställt mig. Jag var så lycklig och det fanns ingenting annat jag hellre ville. Förstår inte varför min hjärna vill plåga mig såhär eftersom jag vet att drömmen aldrig kommer bli sann. Det läskiga är att igår såg jag ett stjärnfall och jag önskade mig något. Jag önskade mig det första som dök upp i mitt huvud och det var exakt det jag drömde inatt. Om jag kunde skulle jag ge hela min livskraft för att få önskan att slå in. Jag skulle hellre sova för alltid och leva i drömmen än att vakna upp till verkligheten. Så pass underbar var den. Men så otroligt frustrerande att det bara var en dröm. För den var verkligen perfekt...

Bara gå.

Det var bland dom första dagarna i skolan. Vi hade lektion och jag och Malin gick för att hämta en penna i skåpet. När vi kom tillbaks till lektionen fick Malin ett sms av en kille på skolan som frågade vad jag hette, och hon frågade mig om hon fick ge honom mitt nummer. Malin och Ebba skrattade åt det, så jag trodde det var något fel på killen, att han var skitful eller nåt sånt. Så jag sa att dom inte fick ge honom mitt nummer. På rasten gick vi förbi parkeringen på skolan där alla mopeder stod, de stannade till vid en moppe och sa, där bak på kanske du sitter snart! Jag frågade varför, och med massa fnitter sa de att det var hans moppe. Jag brydde mig inte så mycket, jag visste ju inte ens vem han var eller hur han såg ut. Men i slutet av dagen efter att ha tjatat hål i huvudet på tjejerna om hur han var, vem han var och hur han såg ut, så tog jag till slut hans nummer. Jag minns första gången jag smsade honom, jag satt i bilen påväg hem. Jag fick svar från honom rätt snabbt, och vi smsade resten av dagen då tror jag. Jag var spänd inför att se honom i skolan nästa dag, men såklart var han inte där. Faktum är att han var sjuk i nästan två veckor, men vi fortsatte smsa och jag blev bara mer och mer intresserad av han. Dagen han blev frisk var inte jag i skolan istället, vi var lediga i min klass den dagen, så jag låg hemma och sov. Men dagen efter det, såg jag honom för första gången. Jag såg honom aldrig på riktigt nära håll, jag vågade knappt kolla på honom heller. Jag minns att jag satt på en svenska lektion, och han smsade och frågade vilken sal jag var i. Det visa sig att han satt precis utanför, och när lektionen började närma sig sitt slut bultade mitt hjärta rätt hårt kan jag säga. Jag smet ut så fort jag kunde, jag var för nervös för att titta på honom. Det var samma dag, eller några dagar efter det, som han kom hem till mig första gången. Och det var första gången jag såg han på riktigt nära håll. Jag var hur nervös som helst, och jag tror han också var det för han tvekade fram och tillbaks massa gånger om han skulle komma eller inte. Men till slut bestämde han sig, och då ringde han mig också för första gången för att fråga om vägen. Jag gick upp till vägen och mötte honom och hans kompis när dom kom på hans moped, och när han tog av sig hjälmen var han finare än vad jag hade föreställt mig till och med. Vi stod där och prata en liten stund, innan dom åkte. Efter det träffades vi nästan varje dag i en hel vecka, om inte mer. Kvällen den 5 september blev vi tillsammans. Och nu såhär efteråt vet jag att jag inte kände honom så bra då, men jag var så kär så jag ville inget annat. Allt rulla på, vi bråkade en del men det löste sig alltid. Jag vet att det till en stor del berodde på mig, all skuld låg inte på mig men, jag vet att jag var väldigt krävande och svartsjuk som flickvän men det berodde på att jag var så rädd och förlora honom och så otroligt kär. Och om jag hade kunnat spola tillbaks tiden och bete mig och göra på ett annorlunda sätt, så skulle jag gjort det. Det var två gånger jag var väldigt nära på att förlora han, vi bråkade då riktigt mycket, men jag fick reaktionen från honom jag ville, han skrev att han inte ville förlora mig och att jag inte kunde lämna honom ensam. Det var ju det jag ville höra, jag ville ha den reaktionen för att veta att han älskade mig. Och det var dumt gjort av mig. Men den 28 december, efter nästan fyra underbara månader tillsammans hade vi ett bråk som blev slutet för oss. Jag hade varit så lycklig med honom, han hade gjort mig till den lyckligaste tjejen på jorden, jag ville dela livet och allting tillsammans med honom. Jag kände en otrolig trygghet med honom och med hans familj, och känslan jag kände kunde jag inte förklara för någon. Jag ville vara i hans trygga famn föralltid och jag älskade att somna i hans armar. Jag ljuger inte när jag säger att jag var beredd att offra allt för honom. Men den där kvällen bettede jag mig riktigt pissigt. Jag var en riktig pina, och vi bråkade över något så onödigt så det inte var sant. Jag tror vi var vakna hela natten, han gick iväg, men kom tillbaka och jag vaknade ändå med hans armar kring mig. Det var lite stelt mellan oss på morgonen när vi åt frukost och så, han var ovanligt kall men jag tänkte, det här fixar sig. Slutet för oss fanns inte ens för mig, jag hade inte en tanke på det. På nått sätt var vi ovänner hela den morgonen ändå, jag gick runt och var tjurig och ledsen för jag vela ha den där bekräftelsen från honom igen. Och när han frågade hur det var med mig svarade jag inte, och då blev han irriterad på mig. Och det förstår jag. Han stack iväg på träning och jag satt kvar på hans rum och grät. Till slut packade jag ihop mina grejer och började gå hemåt, huvudet var så fulla av tankar och jag skickade iväg ett sms som bröt allt. Jag tänkte inte på vad jag gjorde, jag sökte fortfarande efter den där bekräftelsen, och jag trodde på fullt allvar att den skulle komma. Dagen gick, och det var först på kvällen jag började förstå vad jag hade gjort. Paniken i mig började sprida sig, men det var redan för sent. Det var slut. Och jag kunde inte fatta. Jag var helt förstörd, jag bara låg i mitt rum och grät. Till slut tog tårarna slut och jag bara låg där och försökte inse vad som hade hänt. Men det gick inte. Vi pratade även i telefon den där kvällen, det gjorde så ont i mig, jag ville verkligen mera, jag kunde inte förlora honom. Vi träffades dagen efter på resecentrum, jag satt inne i väntsalen och väntade på honom, jag kände fortfarande ett hopp för oss två, jag ville hålla allt uppe. När han kom la han sin hand på mitt ben och tittade på mig. Vi satt helt tyst en stund. Sen gick vi ut och pratade, jag började gråta men han stod bara helt stel. Jag höll om honom men han kramade mig inte tillbaks. Jag ville verkligen hitta en chans till att fortsätta, jag sa att jag skulle bättra mig, jag ursäktade mig själv tusen gånger, jag försökte med allt, men han ändrade sig inte. Han ville inte mer. Det gjorde så ont i mig, men jag var tvungen att acceptera det. Jag började gå därifrån, men vände mig om och frågade efter en sista kram. Sen släppte jag honom, jag lät min livskraft gå. Och jag gick åt ett annat håll, helt förkrossad. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kände en känsla som inte gick att bota. För stunden ville jag faktiskt dö. Jag kunde inte tänka klart. Och det fanns inget värre alternativ än att åka hem och sitta själv med alla tankar hela kvällen. Det vågade jag inte. Jag ville hellre dö. Till slut åkte jag hem till Malin som då var ett väldigt stort stöd för mig. Jag kunde ha kul med henne även fast det gjorde ont i mig hela tiden, och jag tänkte på honom hela tiden, men jag kunde ändå släppa det lite för en stund. De resterande dagarna fram till nyårsafton var ett rent helvete, jag orkade ingenting, och på nyårskvällen när jag var med Malin brast det på riktigt. Han skrev saker som att det kändes konstigt att skriva att han inte älskade mig, att han inte ville förlora mig helt och hållet, att han verkligen ville vara min vän och lita på mig till hundra procent. Och det kändes bra samtidigt som det kändes riktigt jobbigt. Jag hade honom, men ändå inte. Dagen efter blev vi ändå ovänner, och då blev vi ovänner för gott. Han raderade mig på facebook och msn, och vi pratade inte längre, mitt liv var en riktig röra, jag höll på med andra killar, jag trodde jag var kär igen, men så lätt är det inte att glömma någon. Det var för att komma över honom jag höll på med andra, men det ville jag inte erkänna för mig själv. Jag försökte övertyga mig om att jag hade kommit över honom, men gång på gång kom det upp något som påminde mig om han. Han hade med sig en tjej till skolan en gång, och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Och jag var tillbaks på noll igen. Mitt liv var helt enkelt en berg- och dalbana. Men känslorna för honom rann sakta ut, och till slut fanns bara saknad kvar. Saknad för allt det vi hade tillsammans och saknaden att känna att någon älskar en. Men man tar sig förbi det. Hur svårt det än känns, och det kan va några dagar eller flera år, men man tar sig förbi det. Det jag och han hade tillsammans betydde världen för mig, och det hoppas jag han vet.

Dom senaste veckorna har ärligt talat inte varit lätta. Det har varit så mycket upp och ner, jag har insett och tänkt så himla mycket och ibland har jag varken vetat ut eller in. Jag har känt att jag inte räcker till, jag har nästan lagt ner skolan helt och hållet, jag går dit men inget mer. Jag ler, och jag ska inte neka att för det mesta är leendet äkta, men när jag är själv kommer oftast tårarna. Jag minns allt det gamla och jag tänker på allt jag förlorat. Trodde aldrig jag skulle känna såhär, kanske skulle jag inte ha gjort det heller om jag hade låtit mig själv sörja och betett mig på ett annorlunda sätt, då skulle det inte sett ut som det gör idag. Istället tvingade jag undan känslorna och försökte utveckla ett hat, och jag lyckades och tyckte det var den rätta lösningen för jag kände ett slags hat. Men nu har det vänt till något helt annorlunda, jag vet inte vad det är, saknar jag eller älskar jag? Hur dumt jag än har betett mig, hur mycket elakt jag än har sagt så är jag beredd att stå upp för det och be om förlåtelse. Grejen är att jag vet inte vem jag ska säga förlåt till. Är det till mig själv? Fattar inte hur jag kunde låta det gå så långt, hur jag kunde vara så oförsiktig med min egna jävla livskraft och bara låta den gå. Nej nu ska jag sova, godnatt.

Sitter här och det KOKAR i mig. Jag är så jävla arg, jag är BB-roza arg! Jag har under hela den här veckan reagerat väldigt starkt på många killars beteenden. Hur dom går över gränsen gång på gång på gång, hur dom stampar på folk som redan ligger, speciellt tjejer, hur dom beter sig mot folk överhuvudtaget. Åh, jag är så himla arg och irriterad nu! 

Hur svårt kan det vara att respektera en människa för den det är, hur JÄVLA svårt kan det vara att känna lite medkänsla, hur svårt kan det vara att tänka till lite innan man säger något eller skriver ut något idiotiskt över hela facebook?

Hur kan man NJUTA av att göra en annan människa ledsen? Det kommer jag aldrig förstå. Man måste må så jävla dåligt själv om man klarar av att sjunka så lågt. Och sen att skratta åt det. Nej, jag FATTAR verkligen inte.

Så killar, ni behöver inte försöka motbevisa er själva längre. Det är officiellt bekräftat nu - ni ÄR en bunt med idioter!

Ebba visade mig en bild på dig idag i skolan och jag började gråta. Du förstår nog tyvärr inte hur mycket du betyder för mig.

Om vi bara skulle backa allting några månader, skulle jag knappast välja ut dig. Jag hade aldrig tänkt på dig på det sättet. Du var bara en vanlig kille i mina ögon, trodde aldrig du skulle bli någon jag skulle få känslor för. Det stod inte på kartan. Men det har jag verkligen, alltså känslor för dig. Och om du läser min blogg så kommer du förmodligen veta att det är dig jag skriver om. Vår historia är lång. Eller jag vet inte om vi delar något ord som kallas "vår". Men min historia med dig är lång och komplicerad, gjort en hel del snedsteg och misstag, ändå har jag delat mycket underbar tid med dig. Kvalitéttid kan det kanske kallas, för timmarna är inte många. Och den tiden är jag glad för, det var den tiden jag borde mått bra, och den tiden när jag borde varit världens lyckligaste. Men den tiden är förbi nu, och jag sumpade min livs chans. Återigen hade jag verkligen byggt upp mina förhoppningar, eller rättare sagt, DU hade byggt upp dem. Men sedan raserades allt. Jag vet inte om det var ditt sätt att ge igen, men i så fall förtjänade jag det. Jag betyder nog inte mer för dig nu än en liten ikon på msn.