Nu ska jag skriva av mig. Men vet knappt vad jag ska skriva.

Känner mig så ordlös, så jävla sviken av allt. Eller nej, inte allt. Bara killarna. Det finns ingen, inte en enda kille som stannar kvar. Inte ens som en vän. Har blivit sviken FÖR många gånger nu.

Det känns bara som en trygghet när det finns någon där. Någon man skiner upp av när man pratar med, någon som hjärtat hoppar till av när man ser den. Jag bryr mig knappt längre om vem det är. Jag vill bara känna trygghet. Och det här gör jag för att fly från verkligheten, för att slippa hantera saker som är för jobbiga. För att slippa hantera mina känslor och det faktum att jag blivit sviken. Jag bara hoppar vidare och vidare. Just för att jag blir sviken. Och det i sin tur, resulterar bara i att jag blir sviken igen. Och igen. Och igen.

Jag fattar inte ens hur världens snällaste, goaste person kunde bara lämna mig. Och därmed blev jag sviken - igen!

Allt går nog ut på det. Man blir sviken - går vidare. Blir sviken igen - fortsätter gå vidare. Bagaget av besvikelse bara växer och växer tills man inte kan bära på det längre. Och då vet inte ens jag vad som händer.