Dom senaste veckorna har ärligt talat inte varit lätta. Det har varit så mycket upp och ner, jag har insett och tänkt så himla mycket och ibland har jag varken vetat ut eller in. Jag har känt att jag inte räcker till, jag har nästan lagt ner skolan helt och hållet, jag går dit men inget mer. Jag ler, och jag ska inte neka att för det mesta är leendet äkta, men när jag är själv kommer oftast tårarna. Jag minns allt det gamla och jag tänker på allt jag förlorat. Trodde aldrig jag skulle känna såhär, kanske skulle jag inte ha gjort det heller om jag hade låtit mig själv sörja och betett mig på ett annorlunda sätt, då skulle det inte sett ut som det gör idag. Istället tvingade jag undan känslorna och försökte utveckla ett hat, och jag lyckades och tyckte det var den rätta lösningen för jag kände ett slags hat. Men nu har det vänt till något helt annorlunda, jag vet inte vad det är, saknar jag eller älskar jag? Hur dumt jag än har betett mig, hur mycket elakt jag än har sagt så är jag beredd att stå upp för det och be om förlåtelse. Grejen är att jag vet inte vem jag ska säga förlåt till. Är det till mig själv? Fattar inte hur jag kunde låta det gå så långt, hur jag kunde vara så oförsiktig med min egna jävla livskraft och bara låta den gå. Nej nu ska jag sova, godnatt.